Hur skall jag närma mig detta, våga berätta. Släppa, få hjärtat att lätta.
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder. Vad som än händer. Jag hoppas att ditt vin blir till vatten. Blixtar prickar dig. Hälsa till satan. Vi hörs. Jag hoppas att olika olyckor händer. Du vet vad jag känner. Jag vet att du hör. Jag hoppas. Du får leva med dig resten av ditt liv. Att du lever med det i all evig tid.
Åh gud, ni vet när man hör en låt och man kan bara tänka på en viss person och så. Det blir helt sjukt, sån är Resten av ditt liv - Timbuktu för mig. Jag blir bara så jävla fylld i ilska då jag hör låten, för det beskriver mina känslor för en person så mycket. Önskar personen verkligen bara illa, lika som i låttexten, vill verkligen att blixtrar prickar personen och allt. Men självklart är jag en sån person som inte säger eller berättar hur mycket personen verkligen suger. Ler bara och låtsas som ingenting, blir så ahhh. Går knappt förklara, flyr typ från mina problem. Känns inte som det är ett bra topic att skriva i bloggen, men då vi ändå kör på singular så blir det förvirrande och tror inte att någon kan gissa på vem det är heller så. Nu får ni grubbla på detta så ska jag fortsätta att vara bitter och hata.
Why friends are important. Det här gav mig alltså MVG i Engelska, är typ lite fint ändå.
My friends are honestly the weirdest freaking people I’ve ever met and that is how I know that we belong together. If we didn’t have any friends, who else would help us up when we fall? Like who would tell us that our choice of clothing is the worst decisions we ever made? Or who would tell us that we have issues when we get all weird? And most of all who would laugh at us when we faceplant if we didn’t have any friends? “Our friends are the most important people in this world” that is the most valuable thing we’ll ever learn. Everything says it, movies, society and books. I knew it, I always had. Everybody said it since my childhood that I shouldn’t give up on my friends and that they are a gift. But it’s not until you lose a friend you really know how valuable and important they are. And that is a lesson we all have to learn sometime in our life, sadly enough.
I both hate and love my friends, sometimes I want to punch them in the face and take a run for it, but mostly I love them and I would probably never hit them. But though they are the most amazing people I’ve met they are also the ones who can get on my last nerves. We all have our bad sides and like everybody else they have theirs. But to be able to love somebody that much you also have to be able to live with their flaws. And in a friendship, that is exactly what you do, you forget about the bad things that make you want to hit them and then you focus on the things that make you want to be their friend. Like for an example, when I’m with my friends I feel bad for all the other people out there. The people that don’t get to listen to our conversations and enjoy our hilariousness.
In order to be somebody’s friend you first of all need to be just as weird and freaky as them. But mostly you have to be able to be there as a friend and a support them in whatever they are going through. That is one of the beauties of having friends, no matter how fucked up you are, the ground rule of being friends is to never give up on them in their dark times. So you know that you can always count on them. John Lennon once said that “I get by with a little help from my friends”. Which is probably the most correct quote ever, because our friends are the people that understands us like the back of their head. They are the ones who made us who we are, and if we get in a bad path they are ones that know us well enough to steer us into the right direction.
I’ve had friends since birth and I hope that I will have friends until the day I die. Because without them I think the world must be so dark and you must feel so alone. I can’t imagine the feeling to not have those special people in your life that makes you feel so good. That is probably one of my greatest fears, to lose my friends, to be alone. I don’t feel like being some sad old lady with 47 cats. I really just prefer having my friends for the rest of my life.
Me and my friends friendship is like this, the whole thing. I’m there for them, they are there for me and we love each other no matter what. We have our ups and downs in our friendship, but the bad things evens out when the good things are so much better. And that is what a friendship is supposed to be like; friends should laugh and cry together. All in once if it’s possible, it should all be like PMS. Even though everything sucks, in the end of the week everything goes back to normal.
But this is just me; I don’t know how other people feel or what their friends are like. But I would be surprised if other people’s friendships aren’t anything like this, then I would also feel sorry for them because having a friendship like this is the best thing ever and I feel bad for the people who live their lives without it. Because I don’t think I would make it a week, especially not a life time.
Jag, Fanny och Hugo for och såg den här ikväll efter veckor av längtan. Var värt varenda krona, rådgiver er alla att se den imorgon, direkt ni får chansen, sjukaste alltså. Kan säga att jag drack två klunkar av min jävla dricka som inte var billig, så jag tog med den hem. Körde med en hand, trafikfara? Jo alltid! Kunde varken bromsa eller blinka.. Nu fan ska jag sörpla i mig den här, och se tv.
Låt er inte luras av det förra inlägget. Har en iPhone;) eftersom bloggningen kommer ligga på botten och ruttna så ska jag sammanfatta de senaste två blogglösa dagarna.
Snön försvann. Skellefteå tog silvret. Nationella i engelska. Spikade bild-provet. Jag gjorde godaste middagen. Drog årets roligaste skämt, mamma satt den goda maten i halsen pga det.. Kan stå en dyrt att vara rolig ibland, höll på att kosta mig min mamma. Men sånna saker får man ta om man skall bli den bäste!
Erkände just på facebook att jag är kär i George "Bud" Holloway:$$$$$ Ja, kände att facebook var ett bra ställe. Han är så peen, vi ska gifta oss. Jag har mammas godkännande♥ Vi har på riktigt pratat om detta.
Alla andra är kär i One direction och Bieber, inte jag. Ska stalka Bud imorgon så ni vet.
Jag och Jessica begav oss mot stan där vi skulle på Waynes som var stängt, så vi fick en snilleblixt och kom på att solbacken också har ett Waynes som också var stängt. En jävla massa tur alltså!!!!!!!!!!!!!! XXDDDD
Kvällen fick då bestå av att äta och godis, chatroulette, youtube och tumblr istället! Toppade fika, alla dagar.
Ska börja se serien "New girl" nu, bara för att Zooey Deschanel är så jävla snygg och rolig. Helt sjukt.
Förresten så vet jag inte vars mänskligheten är på väg, satt som vanligt och ritade i Draw something. Sen så gjorde jag snyggaste jävla teckningen, skojar inte ens. Kunde inte stänga käften det bara rann saliv. Så jävla snygg var den, och snubben som gissar.. Gissar han rätt eller? Nej. Antar att det var att munnen var lite sne. Obildad-kille_89. Vart är världen på väg?
Notera att inlägget är under kategorin "känslosamt". Är riktigt ledsen över detta.
Alltså som inlägget under detta säger är jag alltså förkrossad, kan överreagera pga att jag är i den speciella tiden av månaden. Men va? Det var som att läsa var femte sida av boken, inget var med. Viktiga detaljer, allt bara borta. Manusförfattaren kan inte ha läst boken.
SPOILERALLERT: men vafffffaaaaan. Vars var Peetas pappa? Varför tvättade hon inte Peeta? Varför sjöng inte fåglarna Rues sång? Varför var det inte natt då Glimmer dog? Varför förlorade inte Peeta benet? Varflör blev inte Katniss döv? Varför var inte slutet obvious? Varför? VARFÖR TVÄTTADE HON HONOM INTE?
Bara jag som har en tendens att överreagera rätt mycket i vissa situationer i skolan, typ om betyg och sånt? Jo jag i ett nötskal att gråta i hjärtat halva skoldagarna. Sen vägrar jag ju visa det också, självklarheten är ju då att mamma får höra mitt överdramatiska whine!
Gick dåligt på ett matteprov.
Jag irl: Ja alltså får jag G så är jag ju nöjd.. :):):):)
I hjärtat: Så jävla dålig, så jävla dålig. Kommer fan faila i matte.
Till mamma: Kommer fan få IG i matte, kommer inte få någon utbildning. Alla hatar mig, jag kommer dö ensam. Kommer bli pundar, alkis oetc.
Okej.. Var typ deprimerad och förstörd hela den helgen. Sen fick jag reda på att jag fick VG på matteprovet och mamma skämdes lite grann.
Fick tillbaka min NO "uppsats" om att grisar kan donera organ etc. Fick VG.
Jag irl: Jag fick VG, skulle fått MVG om jag gjorde lite mer naturvetenskaplig-fakta. :) Det är ju bra ändå, VG är ju bra... Ändå... :))))))
I hjärtat: MITT LIV ÄR ÖVER. Finns inget mer att leva för.
Till mamma grät jag bara idag, men ändå.
Får jag MVG på någonting är jag typ ändå inte nöjd. Vad i hela? Fick G i bild, gråter fortfarande efter 9 månader. Tacksam tjej på 16 vintrar. Jag tror nog det är mitt största komplex, blir aldrig nöjd.
För det första så har jag glidit ifrån en massa personer och för det mesta så känns det som bara skit för man vet hur jävliga många människor är som bara snackar bakom ryggen på en. Så det känns väl sådär.
Men om dom nu tycker att problemen inte är värda att hantera så kan dom väl bara gå och gräva ner sig för jag orkar inte bry mig.
Jag låter så många köra över mig. Jo jag gör min röst hörd och vill jag någonting i liksom en grupp och så, men om det är personligt så kan jag ta vadsom helst. Vänner kan bara köra över mig och jag står där och tar skit sen går jag hem och gråter som en barnunge för att jag inte kan stå upp för mig själv.
Men inte bara vänner. Familj och sånna saker. Jag kan förtjäna ett MVG på en uppsats men får bara VG, låter löjligt men blir jätte ledsen och sånt..
Sen så i onsdags dog en vän till mig. Vi var väl inte så där jätte nära men jag bröt ändå ihop. Spelade som ingen roll att det var 1,5 år sedan vi verkligen umgicks och så men har varit jätte ledsen över det och typ inte skrattat eller varit glad sen dess.. Jag börjar som tänka på alla minnen som jag liksom glömt bort och blir så ledsen eftersom vi kommer ju aldrig att göra någonting igen och jag börjar bara tänka på allting man skulle ha gjort innan det är försent och så...
Efter att varit ledsen över det och inte kunnat sova så bestämmer sig mammas pojkvän att flytta. Typ bra tajming gubbjävel. Så då ska jag stå där med min skit och samtidig lyssna på hur han är jävlig mot min mamma och hon är jätte ledsen.
Kan ju inte säga att jag är ledsen för att han ska flytta, är ju inte precis ett fan. Men att se sin mamma så jävla förstörd då han packar i deras saker i lådor och typ drar. Jag menar, jaja hejdå köksbordet, vars fan ska vi äta?
Sen mitt i skiten ska jag fylla år också, det känns ju så jävla kul då...
Så imorgon så blir jag 16. Jag kommer sörja stoffe, tänka på gamla födelsedagar och liksom vilka som var med som inte är där, alla kommer vara ledsna till och med jag, jag kommer må så jävla dåligt för att jag ska vara glad och få presenter så alla andra i huset mår piss. Känner mig inte precis taggad på det, dessutom ska typ mamma jobba och jag har ingen aning om pappa kommer eller inte.
Känner att om inte mina vänner skulle komma skulle jag förmodligen bara deppa! Tur att jag har dom, älskar dom alla så mycket!
Är inte personlig på min blogg men det känns som om jag borde skriva en liten sak här iallafall.
Förra året så sket jag verkligen i allt, hade betygsvarning i nästan alla ämnen och allting sög. Lyckades få G i nästan allt efter att ta hem och jobba sönder sista veckorna. Och det sög, för jag brydde mig egentligen inte ens.
Sen nu i 9an kom jag på att snart ska jag söka gymnasie och allt sånt. Sen började jag umgås med alla jag umgås med nu som verkligen fick mig motiverad på skolan eftersom dom var det och så verkligen sa att jag borde vara på alla lektioner och försöka. Så efter ett tag i 9an började jag då kämpa för att iallafall få G i alla ämnen utan att behöva jobba extra hemma.
Fick mina betyg igår och kom hem med 4 VG:n och lärare som tycker jag kan få VG i deras ämnen också. Förstår ni lyckan av vad jag åstadkommit under den här terminen?
Sen finns det ju ämnen jag kan kämpa och få MVG i också, men att bara få G i allt är helt underbart! Sen är ju VG i några så sjukt kul att jag bara vill skippa jullovet och skriva noveller tills mina händer lossnar.
Tycker att ni som läser min blogg borde tänka att om man bara vill så kan man uppnå det man vill. För det fungerar, så länge man tror på sig själv. Jag förstår att vissa tänker att det är meningslöst och att man inte kan, jag har tänkt så, känner folk som tänker/har tänkt så. Men skolan är viktig, det är nu för oss 96or det gäller verkligen att ta sig in på en linje som ska avgöra våran framtid.
Sen är det ju inte bara för dom som går nian det gäller, det är svårare om man skitit i skolan under 7an och 8an och sedan att man ska försöka i 9an. Det är mer jobb, men det går!
Jag står inte upp för mig själv då folk försöker bossa mig, säger bara "det är okej" fastän det inte är det. Jag tror ständigt att det är för att jag inte är bra nog, hela tiden, direkt någon säger emot mig om någonting jag tycker inte det är så viktigt och få min sak klar. Fast sen tycker jag ju att det är jätte viktigt och blir jätte ledsen efteråt. Mamma hatar det, hon tycker folk kör med mig jätte mycket.
Kom hem från Johanna för ett tag sen, mamma fick komma och hämta mig lite tidigare pga vissa skäl. Iallfall så sover jag ensam i natt. Så det blir att slå igång en film och inte blogga så jag inte slänger ur mig något olämpligt här också.
