Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder. Vad som än händer.
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten. Blixtar prickar dig.
Hälsa till satan. Vi hörs.
Jag hoppas att olika olyckor händer. Du vet vad jag känner. Jag vet att du hör.
Jag hoppas. Du får leva med dig resten av ditt liv. Att du lever med det i all evig tid.

Åh gud, ni vet när man hör en låt och man kan bara tänka på en viss person och så. Det blir helt sjukt, sån är Resten av ditt liv - Timbuktu för mig. Jag blir bara så  jävla fylld i ilska då jag hör låten, för det beskriver mina känslor för en person så mycket. Önskar personen verkligen bara illa, lika som i låttexten, vill verkligen att blixtrar prickar personen och allt. 
Men självklart är jag en sån person som inte säger eller berättar hur mycket personen verkligen suger. Ler bara och låtsas som ingenting, blir så ahhh. Går knappt förklara, flyr typ från mina problem. Känns inte som det är ett bra topic att skriva i bloggen, men då vi ändå kör på singular så blir det förvirrande och tror inte att någon kan gissa på vem det är heller så. Nu får ni grubbla på detta så ska jag fortsätta att vara bitter och hata.